Åsa Konradsson Geuken forskar om schizofreni vid Uppsala universitet. Men frågan är vad som formade Åsa till den hon är idag, svaret är nog hennes bror och även basketen. – När en person drabbas av schizofreni dör personen ifråga, och kvar blir ett skal. Men sjukdomen och medicinerna gör att även skalet förändras. Så upplevde jag min äldre brors insjuknande. Jag var 14 år då. Det är en känslig ålder, jag var mitt i mitt eget identitetsbyggande och ville inte alls acceptera den förändring som han genomgick. Jag kände hat och ilska och var avundsjuk på den uppmärksamhet han fick i familjen. Dessa känslor genererade i sin tur skamkänslor. Eftersom jag under flera år vägrade att prata med min omgivning om hans sjukdom var det en mycket ensam och svår tid.
När började du spela basket och varför?
Jag började spela basket som sjuåring. Efter att ha provat på att spela basket på gympan och med kompisarna på rasterna så var det ett givet val.
När började du spela i Alvik Basket?
När jag gick i tredje klass så började elevassistenten Teddy arbeta i en av parallellklasserna. Han var tränare i Alvik, var alltid klädd i Alvikskläder och han visade oss tips och tricks på rasterna. Jag tror det var Teddy som startade upp Alvik Backlura. Vi var en massa barn, både tjejer och killar i Backlura som spelade basket. Många i Alvik men även i andra klubbar. Efter att ha spelat i Stockholms stadslag så gick jag vid 14-års ålder över till Alvik F-74, laget bestod då av ett gäng tjejer från hela Stockholmsområdet.
Kan du berätta lite om hur Alvik var under din tid i klubben?
Efter det att jag anslöt till Alvik F-74 så blev Åkeshovshallen mitt andra hem. Jag älskade att kolla på andras träningar och att hänga med de andra ”hallråttorna”. Det fanns ett ständigt sug att lära sig mer och att bli en bättre basketspelare. Träningarna och matcherna var veckans höjdpunkter. Det var en härlig klubbkänsla i Alvik, man såg varandra och man tog hand om varandra.
Hur länge spelade du i föreningen?
Jag spelade i Alvik tills jag var ca 21 år. Jag gjorde comeback något senare i ett lag med gamla kompisar. Men valde sedan att sluta helt.
Hur långt sträckte sig din basketresa?
Min basketresa var inte spikrak. Jag skadade mig som 16-åring och hade en tuff resa tillbaka. Min basketresa sträckte sig till damlaget.
Vad har Alvik Basket och sporten Basket betytt för dig?
Min bror insjuknade i schizofreni när jag var 14 år gammal. Min värld rasade samman och min brors sjukdom skulle komma att förändra mitt liv för alltid. Schizofreni är en svår psykisk sjukdom som drabbar c:a 0.4-1% av världens befolkning och innebär mentala störningar samt förändrad verklighetsuppfattning. Sjukdomen är i de flesta fall av kronisk karaktär och leder till en genomsnittlig livsförkortning med c:a 15 år jämfört med befolkningen i stort.
Jag hade som 14-åring aldrig hört talas om denna sjukdom och för mig tedde det sig mycket underligt att det kunde finnas en sjukdom som uttryckte sig på detta sätt. På biblioteket hittade jag information om schizofreni, men det som stod skrämde mig. Denna text samt min brors förändrade beteende gjorde att jag bestämde mig för att inte acceptera denna sjukdom. Efter min brors insjuknande så kände jag mig oerhört ensam. Känslor som hat, skam och avundsjuka bubblade i mig. Hat och skam över min bror och det faktum att vi fått in denna hemska sjukdom i familjen. Avundsjuka för den uppmärksamhet som Mats nu fick. Jag trodde jag var unik i att känna dessa känslor, vilket gjorde att jag upplevde en mycket underlig energi i min kropp. I dag hade denna energi fått ett namn som ångest. Men 1988 så pratade man inte om ångest i 14-åriga flickors kroppar. Den underliga energin använde jag mig av på basketplanen. Jag var ingen poänggörare, men jag var en rackare på försvar.
Mina föräldrar fick förklarat för sig att jag ville att vetskapen om min brors sjukdom skulle stanna i familjen. Att det som drabbat oss inte fick komma ut i mitt nätverk. Rädslan av vad andra skulle tycka var enorm. Mina föräldrar förstod och lovade att det skulle förbli just så. Min mamma gick dock bakom min rygg. Hon ringde till min klassföreståndare, till min baskettränare och till mina bästa kompisars föräldrar och berättade vad som hade hänt under sommaren och hur jag ställde mig till min brors sjukdom. Vidare berättade hon att hon och pappa skulle till 100% procent för finnas vid Mats sida och att jag eventuellt skulle komma lite i kläm. Mamma bad om deras hjälp för att hålla ett vakande öga på mig. Om jag hade vetat detta när jag var 14 år, så hade jag rymt och det är tveksamt om mina föräldrar någonsin sett mig igen. Informationen om vilka mamma kontaktat och vad hon sagt får jag reda på efter det att jag fyllt 20 år. Nu kan jag säga att det är det vackraste någon någonsin gjort för mig. Min kloka mamma skapade ett nätverk av vuxna som redan fanns i min närhet, tex så startade min baskettränare startade studiegrupper och mina bästa kompisars föräldrar såg till att jag fick den vardagshjälp jag behövde.
Basketen stod under mina tuffaste år för trygghet, struktur, laganda och gemenskap. Utan basketen så hade jag med stor sannolikhet kunnat hamna lite snett.
Har du kontakt med några från Alvik fortfarande?
Genom basketen så har jag fått vänner för livet och som fortfarande finns vid min sida. Tjejerna från Alvik F-74 bor idag i olika delar av Sverige, men också i andra delar av världen. Jag träffa flera av dem, andra har jag kontakt med via sociala medier. Jag har också kontakt med mina gamla tränare och andra kompisar ifrån basketvärlden.
Grattis till en fin bok? Berätta hur det kom sig att du och Alvik Basket är med?
Jag är oerhört stolt över att vara en av de 60 forskare som Sveriges unga akademi valt att intervjua i boken ”Forskardrömmar”. Forskardrömmar gläntar på dörren till universitetet och berättar om barn som sedan blev forskare till yrket.
Min brors sjukdom har såklart orsakat mycken sorg men den har också givit mig positiva erfarenheter och en enorm drivkraft att försöka förstå sjukdomen på ett djupare plan. Genom min brors sjukdom har jag också fått en ökad empati för andra människor som uppvisar ett avvikande beteende. Det är snarare så att människor med någon form av psykisk funktionsvariation kan se vardagliga ting på ett annat sätt och även har en förmåga att beskriva dessa på ett sätt som stimulerar mig. Om min bror inte drabbats av schizofreni så hade jag varken doktorerat, blivit schizofreniforskare eller docent i farmakologi med fokus på utvecklingen av nya och bättre läkemedel mot schizofreni. Jag hade heller inte suttit som styrelseledamot i Schizofreniförbundet på riksnivå. Det är min bror och hans sjukdom som gjort att jag är där jag är idag.
Illustratören till min bild i boken har läst intervjun av mig och att han valde att illustrera mig i full Alviksmundering och i full aktivitet på basketplanen tror jag beror på att han förstod vad Alvik Basket betydde för mig under mina tonår.
Boken finns självklart att bläddra i på kansliet!