Coach Ioannidis, fjärde året i Alvik nu, det är dags att alla i klubben får lära känna dig.
Vi tar det från början och går 54 år bakåt i tiden, var hamnar vi då?
Jag är född i norra Grekland, i ett område som heter Makedonien, men min familj flyttade till Aten när jag var i 3-årsåldern. Där växte jag upp i Peania, en förort ganska nära flygplatsen, ursprungligen en flera tusen år gammal by från antikens Grekland. Jag och mina två syskon hade det tryggt och bra där. Och det var mycket basketlek från första början, vi gjorde ofta egna korgar och provisoriska planer.
Har du dina föräldrar kvar i livet?
Jadå, båda två mår fint och bor i vårt sommarhus i den grekiska skärgården. Min syster är kvar i Aten, men min äldre bror flyttade till Sverige för över 30 år sen. Han var en anledningarna till att jag kom hit 2011.
Så tio år i kalla Sverige, längtar du inte tillbaka ibland?
Absolut, det gör jag ofta, jag saknar mitt hemland och alla gamla kompisar. Och min familj förstås. Jag har ju min fru, två vuxna döttrar och en son på 14 år kvar där hemma. Som tur är, trivs jag jättebra med både Sverige och svenskarna också.
Basketspelaren Fotios, hur var han?
Jag var lite äldre när jag kunde börja spela mer organiserat.Först när jag var 12 år, i slutet av 1970-talet, bildades det äntligen en riktig klubb i Peania. Klubben döptes till Ctisifon, efter en gammal filosof från området. Som spelare var jag ganska atletisk och stark defensivt, en typisk lagspelare. Steals var lite av min specialitet. Men jag sköt aldrig särskilt bra, blev aldrig den där super-scorern jag drömde om. Men kärleken till basket gjorde att jag började coacha redan innan jag var 20.
Berätta om den där kärleken, vad det som gör vår sport så speciell för dig?
Oj, den känslan är så kraftfull, svår att beskriva med ord. Jag har alltid blivit lycklig av basketen, som spelare, coach eller åskådare. Det är en ren njutning att se en smart passning, vem som än gör den. Basket kan faktiskt vara precis som min fru – oändligt vacker, spännande och utmanande.
Den grekiska basketen då, varför har den varit framgångsrik så länge?
Jag vill påstå att det är en enda spelares förtjänst, Nikos Galis. Han föddes i USA av grekiska föräldrar, men valde att komma hem efter college trots att Boston Celtics hade draftat honom.
Det var i mitten av 80-talet. Galis blev snabbt en superidol, med sina skills och enorma professionalitet. Han fick basketintresset i Grekland att fullständigt explodera. Och sen har det bara rullat på. Svensk basket skulle verkligen behöva en Nikos Galis, då skulle det hända grejer.
Hur är du som coach? Vilken är din grundfilosofi?
Jag försöker alltid att vara ärlig och rättvis. Mot spelarna, mina kollegor och mot klubben, det är avgörande för ett bra samarbete. Sen har jag förstås en stark vinnarmentalitet, på den här nivån handlar det om att vinna basketmatcher. Relationen till mina spelare bygger jag på disciplin och respekt, och det funkar åt båda hållen. Både jag och spelarna måste förtjäna respekten från varandra varje dag, då kan vi utvecklas tillsammans.
Vem är din coach-idol, din största inspiration?
Det är helt klart Zeljko Obradovic, i mitt tycke en världens bästa coacher. Jag har följt honom länge och har också varit på flera av hans clinics. Han har till exempel en helt unik pedagogisk förmåga, det komplicerade blir alltid lättbegripligt för alla som lyssnar. Coach Obradovic kan verkligen få spelare att förstå och utföra det han vill.
Först ett framgångsrikt år med herrlaget och nu damerna sen 2019, hur du trivs i klubben?
Mitt Alvikshjärta blir bara större för varje dag som går. Det finns en familjekänsla i klubben som jag verkligen gillar och jag har en enorm respekt för alla ideellt arbetande coacher, ledare och föräldrar – de är fantastiska.
Vi vill ju vara det bästa Växthuset för unga spelare och ledare, vad tänker du om det?
Jag gillar ambitionen såklart och på många sätt är Alvik ett riktigt växthus. Men jag tror att vi kan bli ännu bättre vad gäller basketutvecklingen, jag är ganska ofta ute och kollar på ungdomslagen. Den röda tråden från de yngsta ända upp till seniornivån kan bli tydligare, tycker jag. Vi coacher kan samarbeta bättre mellan lagen, så att vi utbildar spelare på ett mer konsekvent sätt. Och jag är gärna en del i den processen. Sen behöver vi naturligtvis en egen hall, det skulle vara en dröm.
Under din ledning har damlaget blivit cupmästare och tagit ett SM-silver. Vad tror du om årets säsong?
Först och främst, jag gillar verkligen mina spelare. Och vi har en stark kärna i truppen som har varit tillsammans ett par år nu. Kontinuitet och gemensamma erfarenheter är viktiga faktorer för vår fortsatta utveckling. I Anna, Paula, Elin och Janel har vi också tydliga ledare både på planen och i omklädningsrummet, de fungerar lite som ass-coacher för mig. Så vi bör bli ännu bättre som lag i år. Men om det räcker hela vägen till guldet vet jag inte än, det beror ju också på hur de andra ligalagen gör. Det är ännu fler som vill slå oss i år. Tyvärr, ha-ha.
Efharisto Fotios, vi ses i hallen!
(Efharisto betyder tack på grekiska, men det vet du redan förstås)
Nästa hemmamatch för Fotios och Alviks damlag spelas måndagen den 22 november uppkast kl 19.00, missa inte den! Bortamatcherna ser du som vanligt på https://solidsport.com/alvikbasketdam